ASUS Pro WS TRX50-SAGE WIFI är inget konventionellt moderkort, åtminstone inte enligt de senaste standarderna för system riktade mot desktopmarknaden. Det är ett mellansteg före arbetsstationer eller servermoderkort. Det som vi tidigare kallade HEDT-plattformar, eller avancerade stationära datorer, bestod alltid av Intels kraftfullaste processorer, med flest kärnor och funktioner, och det var även för dessa som AMD:s första Threadripper-processorer utformades. Under några år övergavs denna mellanplattform av Intel och AMD, som fokuserade på att förbättra de specifika egenskaperna hos mer traditionella stationära system för hemmabruk samt hos gaminglaptops med mycket hög prestanda. Nu återintroducerar AMD HEDT-processorer, de nya AMD Ryzen Threadripper 7000, utan Pro-beteckningen, och för detta ändamål lanseras även en ny styrkrets, AMD TRX50, som stöder dessa nya processorer ur ett ”ekonomiskt” perspektiv jämfört med den andra lösningen, som är inriktad på arbetsstationer och kallas WRX90. ASUS erbjuder båda lösningarna på marknaden, med tydligt olika egenskaper, men även med begränsade funktioner är TRX50 en imponerande plattform som innehåller den bästa tillgängliga tekniken på marknaden. Detta moderkort har dessutom en massiv och genomtänkt design med ett bombsäkert strömförsörjningssystem och till och med överklockningsfunktioner som vi inte skulle förvänta oss att hitta på ett ”professionellt” moderkort. AMD:s Threadripper-processorer finns i två varianter, AMD Ryzen Threadripper 7000 och AMD Ryzen Threadripper PRO 7000WX; de senare kan användas med båda styrkretsarna, om än med vissa begränsningar som vi ska se nu. AMD Ryzen Threadripper 7000 kan endast monteras på TRX50, eftersom dessa processorer saknar två grundläggande funktioner: stöd för konfiguration med åtta minneskanaler och de utökade PCI Express-banorna hos Pro-modellerna. På TRX50 kommer begränsningen däremot från styrkretsen, som stöder högst fyra minneskanaler och 48 PCI Express 5.0-banor. Därför kan vi installera processorer ur Pro-serien på plattformen, vilket gör dem 50 procent billigare, och montera processorer med upp till 96 kärnor. Detta gör det möjligt att få tillgång till en massiv mängd kärnor med en liten kostnadsbesparing, vilket ärligt talat inte är särskilt meningsfullt eftersom vi skulle spara 500 euro när processorn med 96 kärnor kostar inte mindre än svindlande 12 000 euro inklusive skatt. Hur som helst är det en teknisk möjlighet som finns på bordet och som utan tvekan är relevant för att få en mer detaljerad förståelse av AMD:s nya professionella lösningar. AMD:s styrkretsar har liten funktionell inverkan i de senaste generationerna, eftersom processorns IOD har tagit över en stor del av den anslutning som tidigare var kopplad till styrkretsen. Trots det är de viktiga, som vi har sett, för konfigurationen av komponenterna i den kompletta plattformen. WRX90 och TRX50 har, med tanke på skillnaderna, samma sockel, samma antal PCI Express 4.0-banor, totalt 8, och samma USB-kapacitet med 5 USB 2.0-portar, 5 USB 3.2 Gen2-portar (fyra ytterligare från processorn), varav en på 20 Gbit/s. De stöder två Ethernetanslutningar på 2,5 GbE respektive 10 GbE och lägger till fyra SATA-portar utöver de fyra som processorn själv tillhandahåller. Till de funktioner som processorn erbjuder kommer dessutom 48 PCI Express 5.0-banor och 32 PCI Express 4.0-banor i Ryzen Threadripper 7000, samt upp till 128 PCI Express 5.0-banor i Threadripper Pro 7000-modellerna. En annan grundläggande skillnad är att RAM-bussen, med fyra kanaler på TRX50 och åtta kanaler på WRX90, möjliggör en konfiguration med fyra respektive åtta DDR5 R-DIMM-minnesbanker (Registered DIMM) med ECC, vilket därmed begränsar den maximala RAM-kapaciteten på TRX50 till 1 TB och på WRX90 till 2 TB. Allt på detta moderkort bygger på den senaste tekniken, och när det gäller lagring omfattar det de vanligaste formaten i dag, både för professionella lösningar och för hemmabruk. På den grundläggande nivån har moderkortet fyra SATA-portar på 6 Gbit/s som stöds av styrkretsen. Det stöder vanliga RAID-lägen som RAID 0, 1, 5 och 10. RAID-funktionerna sträcker sig även till den PCI Express-anslutning som finns tillgänglig i denna modell. Bland annat finns två M.2-portar med PCI Express 5.0, en maximal längd på 80 mm och fyra länkar vardera. Dessa anslutningar sitter under styrkretsens kylfläns, med thermal pads både ovanför och under, och har snabbfäste och snabblåsning med ASUS Q-Latch-teknik. Tack vare dessa två termiska lösningar kan vi tryggt montera två lagringsenheter med den senaste tekniken, som dessutom hålls vid en optimal temperatur för att kunna utnyttja hela sin potential. En tredje kortplats, nära grafikplatserna, ger möjlighet till extra lagring med PCI Express 4.0 x4-teknik, även den med en längd på 80 mm och en egen integrerad kylfläns. Jag måste påpeka att vårt testbygge visade att om vi använder en M.2-kylare av större storlek kan den första PCI Express 5.0-expansionsplatsen inte användas för grafikkort. Det är inte ett elektroniskt problem utan ett fysiskt: kortet krockar med M.2-kylflänsen. Därför är det bättre att använda lösningen som följer med moderkortet, eftersom den inte orsakar några problem. Oavsett detta har moderkortet tillräcklig kapacitet för att vi ska kunna montera grafikkortet i någon av de många andra expansionsplatserna, som vi senare kommer att gå igenom utförligt i rätt avsnitt av denna analys. Alla PCI Express-lagringsportar på detta moderkort stöds av processorn och kan användas tillsammans med valfri expansionsplats på moderkortet utan problem med bifurkation eller andra begränsningar. Det är en av de stora fördelarna med att använda en plattform med denna massiva anslutningskapacitet av senaste generation. Denna modell har även en SlimSAS-anslutning med PCI Express 4.0-anslutning och fyra länkar. Det är en teknik som används i stor utsträckning för SSD- och mekaniska lagringsenheter i professionella miljöer och som möjliggör anslutning av flera enheter med en enda kontakt. Vi saknar däremot en MCIO-anslutning, ett annat anslutningssystem för NVMe-lagring, som inte finns på denna modell men däremot på WRX90-alternativen i samma ASUS-serie. Nyckeln till AMD:s processorer ligger inte bara i den massiva kärnkonfigurationen eller de höga frekvenserna, utan även i deras stora anslutningskapacitet, som gör det möjligt att ansluta otaliga expansionskort. I den här typen av datorer bör fokus exempelvis inte ligga lika mycket på spel som på applikationer där användning av två eller fler professionella eller vanliga grafikkort ger den kombinerade beräkningskraft som faktiskt eftersträvas. Som ni kan se i vår analys av AMD Ryzen Threadripper 7970X är detta dessutom inte en processor för spel; en AMD Ryzen 7800X3D är oändligt mycket bättre för dessa uppgifter. Men även om detta inte är en spelplattform kan vi på detta moderkort montera upp till fyra kort, vart och ett med minst en PCI Express 4.0 x8-länk. På pappret motsvarar det en PCI Express 4.0 x16-länk, vilket är det maximala som för närvarande används av alla grafikkort på den professionella marknaden eller för hemmabruk. Denna utmärkta anslutningsmöjlighet, som helt och hållet tillhandahålls av processorn, består av totalt fem PCI Express-expansionskontakter i x16-storlek. Tre av dem, de primära, har den metalliska ”SafeSlot”-förstärkningen, som gör det möjligt att montera stora och tunga grafikkort utan rädsla för att de ska skada anslutningen till moderkortet. Dessa tre första platser, med ett kortplatsavstånd mellan sig, har PCI Express 5.0-anslutning. De två första har länkar på upp till x16 och är fullt funktionella, medan den tredje stöder en maximal länk på x8. Med dessa tre platser och de två M.2-portarna på x4 använder vi de 48 PCI Express 5.0-banor som AMD Ryzen Threadripper 7000 har tillgång till. Den fjärde och femte PCI Express-platsen, som saknar ”SafeSlot”-systemet, tillhandahålls också av processorn men använder dess återstående 32 PCI Express 4.0-banor. Den fjärde har en maximal länk på x4 och den femte kan ansluta kort med länkar på upp till x8. Det räcker även för att få ut full nytta av alla moderna grafikkort. Med detta kan vi säga att fyra GPU:er skulle vara mycket välförsörjda på detta moderkort. USB-anslutningen, där både processorn och styrkretsen deltar, omfattar den senaste tekniken och stöd för USB 4.0-expansionskort med dubbelriktade hastigheter på upp till 40 Gbit/s. Tyvärr har moderkortet ingen sådan kontakt som standard, men expansionskorten är redan tillgängliga på marknaden och stödet är helt garanterat. Om vi går igenom de tillgängliga kontakterna hittar vi på bakpanelen sex USB 3.2 Gen2 2x1-kontakter på 10 Gbit/s i typ A-format, två USB 2.0-portar och en USB-C-port med en maximal hastighet på USB 3.2 Gen2x2 på 20 Gbit/s. Frontpanelen ligger inte efter. Där hittar vi två USB 3.2 Gen1-portar på 5 Gbit/s, två USB 2.0-portar och även en USB-C 3.2 Gen2 2x2-port på 20 Gbit/s, som dessutom stöder laddningseffekt på upp till 27 W. AMD Ryzen Threadripper 7000 har ingen integrerad grafik, så moderkortet behöver inte och har inte heller någon grafikanslutning på bak- eller frontpanelen. Däremot erbjuder det den bästa trådbundna och trådlösa nätverksanslutning vi kan önska oss. Intel står för den första Ethernetanslutningen med hastigheter på 2,5 GbE, medan en Marvell AQtion-styrkrets hanterar Ethernetanslutningen på upp till 10 GbE. Tillsammans ger de anslutning till både långsammare och snabbare nätverk i en sömlös konfiguration. Denna styrkrets är inte bara en av de mest kompetenta i sitt segment, utan ASUS har dessutom försett den med en egen kylfläns i PCB:ns expansionsområde, så att överföringshastigheten kan bibehållas över tid. Denna modell, vilket vi inte hittar i WRX90-versionen av samma moderkort, har dessutom trådlös anslutning av senaste generation. ASUS har lagt till en Realtek MT7922-styrkrets (RZ616, utvecklad i samarbete med AMD) med WiFi 7-certifiering och stöd för banden 2,4, 5 och upp till 6 GHz, med en bandbredd på 160 MHz. Den kan uppnå överföringshastigheter på upp till 2,8 Gbit/s. Denna styrkrets tillhandahåller dessutom Bluetooth 5.4, och ASUS har utrustat moderkortet med sitt system med magnetanslutna antenner. Denna WiFi-teknik stöder MLO-lägen (Multi-link Operation), som kommer att få stöd i Windows 11 i uppdateringen under andra halvåret 2024. Detta moderkort, och vi upprepar bara det som redan nämnts, stöder upp till 1 TB registrerat DDR5-minne (R-DIMM) med fyra tillgängliga minnesbanker, som måste installeras för att vi ska kunna dra nytta av den spektakulära 256-bitars databussen i dessa processorer. AMD EXPO-profiler stöds, så begränsningen till DDR5-5200-minnen övervinns helt med rätt lägen. ASUS låter oss faktiskt konfigurera detta med bara två menyalternativ i BIOS. Det är verkligen enkelt att dra nytta av de bästa minnena och de bästa processorerna på detta moderkort. Övrig anslutning omfattar dedikerade PWM-kontakter för CPU-fläkt, extra CPU-fläkt och pump för vätskekylningskit, fyra kontakter för systemfläktar, en HD-Audio-ljudkontakt på frontpanelen, en SPI TMP-kontakt för hårdvara samt stöd för USB 4.0-expansionskort. När man tar ut detta moderkort ur förpackningen – och jag har tagit ut ett och annat under 20 år – blir man imponerad av dess utförande och vikt. Det är verkligen massivt; nästan allt på det är en kylfläns, och jag syftar inte på moderna moderkort med många skydd som är mer estetiska än funktionella. Detta moderkort är en kylfläns i sig självt, en av de tunga och stora. Det beror på att alla högpresterande komponenter på moderkortet har täckts med aluminiumkylflänsar. Från 10GbE-nätverkskortet till styrkretsen och var och en av M.2-lagringsanslutningarna. Men där kylningen blir som mest massiv är i moderkortets strömförsörjningskonfiguration. Det är uppenbart att processorer med en TDP-förbrukning på 350 W kräver en exceptionell strömförsörjningskonfiguration, och detta moderkort har just det. Det har 36 faser för processorn i en dubbel, helt digital konfiguration, kompletterad med ytterligare 11 sekundära faser för minne och andra komponenter. Denna massiva strömförsörjningskonfiguration, skapad med de bästa komponenterna när det gäller spolar och kondensatorer av hög kvalitet, omger helt processorns sockel. Målet är att dra nytta av luftflödet som genereras av processorns kylare, men detta är också det enda sättet att placera alla dessa komponenter på ett redan ganska stort moderkort. Denna kylkonstruktion kräver ett massivt kylblock baserat på aluminium och försett med platta heatpipes i koppar som förbinder alla komponenter. ASUS har dessutom integrerat två 50 mm stora PWM-fläktar i båda de huvudsakliga aluminiumblocken. Dessa fläktar styrs mycket väl och startar endast när det behövs. De är inte alls störande under normal användning av moderkortet och säkerställer stabil prestanda samt god kylning av processorn och dess strömförsörjningssystem. ASUS har integrerat två EPS ProCool2-kontakter för huvudströmförsörjningen och möjliggör även användning av två parallella nätaggregat, som hanteras helt korrekt av moderkortet. Det har också ytterligare PEG-kontakter med 8 och 6 stift på moderkortet för att ge stöd åt konfigurationer med flera expansionskort och andra sekundära komponenter, exempelvis frontpanelens laddningskontakt på upp till 27 W. Det är ett spektakulärt moderkort där designen är mer funktionell än estetisk, men ASUS har lyckats kombinera alla funktionella komponenter på ett lättanvänt moderkort. Kontakterna sitter mycket välplacerade, i den lämpligaste konfigurationen, men man har utan tvekan prioriterat kvalitet och verklig funktionalitet framför alla andra hänsyn. Det är viktigt att komma ihåg att detta inte är ett ATX-moderkort, även om det kommer att stödjas av många mellanstora ATX-chassin, eftersom det använder CEB-formatet på 12 x 11 tum. ATX-moderkort, åtminstone i det officiella formatet, mäter 12 x 9,6 tum. Detta moderkort har samma höjd, samma monteringshål och är därför kompatibelt med alla ATX-lådor, så länge lådan lämnar lite extra utrymme på sidan. Ljudet på detta moderkort bygger på en grundläggande konfiguration, men med de minimikrav vi förväntar oss av ett nyare ASUS-moderkort. Det handlar om en ensam DSP, utan dedikerade DAC-lösningar av den typ vi ser på ASUS mer avancerade moderkort för hemmabruk. Det är en Realtek ALC1220P ansluten via USB. Det är ingen dålig styrkrets, men den är ganska ensam i uppgiften att skapa ett högkvalitativt ljud. ASUS har visserligen använt komponenter av hög kvalitet, exempelvis guldfärgade japanska kondensatorer för att ge liv åt systemet, samt ett isolerat PCB med olika kanaler i olika lager av kretskortet, men i övrigt är funktionerna grundläggande. Kontakterna, utöver HD Audio på frontpanelen, är också få. Det finns en linjeutgång och en ljudingång samt en optisk digital SPDIF-kontakt om vi vill överföra ljudsignalen till en extern mottagare. Något annat vi bör vara förberedda på om vi köper detta moderkort är att BIOS inte är det typiska ASUS UEFI-BIOS med den snygga grafiska miljö som vi ser i företagets lösningar för hemmabruk. Här måste man använda gammaldags textmenyer, men det betyder inte att vi saknar lika många eller fler konfigurationsalternativ än i ett BIOS för hemmabruk. De viktigaste konfigurationsassistenterna finns faktiskt på plats, och det är ett moderkort där det är enkelt och lättillgängligt att göra alla typer av justeringar. Vi måste dock vara vana vid denna miljö. Framför allt uppskattar jag den millimeterprecisa konfigurationsmöjligheten, inte bara för processorn och minnet utan för alla integrerade komponenter på moderkortet. USB-kontakter, maximala länkhastigheter, aktivering eller avaktivering av komponenter och framför allt hur enkelt ASUS låter oss konfigurera minnen med mycket hög hastighet på en processor där de i teorin inte stöds. Funktionen är stabil, och efter den första konfigurationsstarten, som tar lite längre tid, är starthastigheten överraskande snabb för att vara ett så komplext professionellt moderkort. ASUS stöder dessutom i denna ”Pro”-serie alternativ för fjärrhantering av hårdvaran via ett SPI-expansionskort som kan köpas separat och integreras i ekosystemet för fjärrhantering och övervakning, ASUS Control Center Express. När det gäller hanteringen i Windows är dessa modeller fullt kompatibla med ASUS Armoury Crate, så vi får samma integrerade hantering som i alla märkets modeller. Med denna applikation kan vi hantera energiprofiler, profiler för fläktarnas drift, systemövervakning, uppdatering av drivrutiner och applikationer samt mycket annat. Den installeras automatiskt, om vi så önskar, tillsammans med installationen av Windows 11. Med detta moderkort har vi i dag inlett vår mer detaljerade analys av AMD:s kraftfullaste AMD Ryzen Threadripper 7000-processorer, och jag tror att vi utan det, och utan höghastighetsminnena som finns i vår testplattform, inte skulle ha fått de så spektakulära resultat som vi har fått i hela vår analys av dessa nya processorer. Jag tror att nyckeln till en perfekt konfiguration just ligger i moderkortets stöd för AMD EXPO-profiler i automatiska överklockningslägen, där processorns mer aggressiva frekvenser kombineras med en imponerande minnesbuss som kan leverera bandbredder vi inte tidigare har sett i vårt laboratorium. Detta moderkort kombinerar integrering av professionella komponenter med en verkligt massiv och sömlös strömförsörjningsdesign, samt andra kvalitetsdetaljer som en bra placering av kontakterna, gott om utrymme för enkel montering och underhåll och andra funktioner som vi inte förväntar oss på ett HEDT-moderkort, till exempel integrerat stöd för konfiguration med två ATX-nätaggregat och till och med kontroller på moderkortet som är inriktade på överklockning. Det är ett fantastiskt moderkort, utformat för fantastiska processorer. Det kostar mycket, 950 euro, men enligt min mening är det värt vartenda öre eftersom det erbjuder allt vi kan förvänta oss av denna moderna HEDT-plattform. Dessutom ligger priset inte så långt från de mer avancerade moderkorten för hemmabruk, som det ärligt talat inte har något att avundas utan snarare överträffar. Har du en AMD-processor och vet inte vilket moderkort du ska välja? Ta en titt på vår guide med marknadens 10 bästa modeller.